Egg! Egg! A hardboiled story.

Jag är allt bra obeslutsam ibland, fast nu vill jag dock inte kalla det för ett misslyckande, jag vill snarare kalla det för jakten efter det inre välmåendet. Jag började på ett jobb förra veckan som telefonförsäljare, alla envisades med att kalla sig för brandkonsult bara för att det lät mer professionellt men i grund och botten var vi alla sketna telefonförsäljare. I alla fall, jag sade upp mig igår efter första arbetspasset. "Varför det?!!" undrar nog åtminstonde två utav mina sju läsare, och ärligt talat har jag bara kommit till insikt att inte beblanda mig och tvinga in mig i ekorrhjul som får mig att må dåligt. Svårare än så är det inte. Kanske är det bara ett slags försvar för min egen del men faktum är att det är det inre välmåendet och nuet som räknas, framtiden kan vänta.

I jakten på Bill Gates mötte jag min stora idol Bert Karlsson istället. "Det här är ju som att pippa" skrockade vår folkkäre herre och nöp mig i rumpan.

Sedan inlägget innan har jag hunnit dricka upp mitt rödvin, svängt mina lurviga på Kalles dansgolv, tagit tåget mot Göteborg, börjat ett nytt jobb och säkert något mer väldigt oviktigt. Sällskapet i kupén på tåget var väldigt roande men samtidigt en gnutta skrämmande. Två kvinnor med en uppenbar form av identitetskris roade hela vagnen, jag skulle tippa på att de hade nått kulmen av 30-årskrisen. H-E-R-R-E-G-U-D!! Säger jag bara. Om jag blir sådär när jag är 30 så skulle jag nog föredra att hoppa framför tåget, om jag vägrar så kan någon annan få putta mig framför tåget istället. Låt säga att de betedde sig som om de vore 12 år gamla (om ens det), de petade på varandra, kittlade varandra, nöp varandra, räckte ut tungan åt varandra, fnissade likt två små irriterande fjortisar, var obstinata och allt vad som innebär att just ha kommit in i det revolterande pubertala livet. De var helt enkelt extremt roande, i alla fall de första tio minuterna.

Idag tänkte jag leta upp Bill Gates, enligt rykten är han i stan och enligt fakta har jag 40 kronor på mitt kontokort.

Inatt har jag varit med i bonde söker fru, bonden var egentligen en brandman som hade skottsäker väst på sig dygnet runt. Inatt har jag även varit på fest, men jag hade en minneslucka som varade från första ölen till morgonen därpå. Jag har sprungit i skogen och varit rädd för björnar. Hittat mobiltelefoner, varit med i en suspekt telefonintervju, sett två bilar krocka, träffat Alex Schulman, sett en lisebergskanin explodera, sjungit i en olaglig kareokemaskin på en sjaskig livsmedelsaffär, ätit såpbubblor, sett en hel dagisgrupp med dreads. osv..

Kommer ihåg delar av alla nattens drömmar, en del går inte riktigt att sätta ord på dock. Helt fantastiskt vilken fantasi man kan ha om nätterna.

1. När jag är på konsert och blir på dåligt humör utav folk som står och tränger sig brukar jag medvetet armbåga dem stenhårt i sidan alternativt nypa dem. Hämnd är det bästa botmedlet.

2. Jag kan inte rapa, så på fyllan när jag behöver lägga en redig rap stoppar jag fingrarna i halsen och väntar med spänning på resultatet - luft, eller kräk?

3. Jag hatar särskrivningar och tappar all trovärdighet för en text där "skribenten" lyckats att begå detta stora stav fels brott.

4. Som barn hade jag två fåglar som "glömdes" bort på övervåningen i ett tomt rum. De dog av svält.

5.Jag har alltid trott att Oslo varit Norges huvudstad.

6. En gång åt jag köttbullar och mos med Lasse Berghagen.

7. Jag föddes med huvudet först.

Det sägs att det är halloween snart. I år står jag nog över det spektaklet men jag tänkte visa er en bild från förra året. 19 år, försupen på ett tåg någonstans i Sverige, utklädd till tiger.

Tyvärr gott folk så slutar inte historien där. Det blev sådant ramaskri över den fisande tigern på tåget att polis tillkallades. Jag fick följa med till polisstationen där de i sedvanlig ordning tog ett så kallat "mugshot". Jag kom lindrigt undan med en timmes samhällstjänst. Tack det svenska rättssystemet!

Att få den stora äran och jobba som städerska emellanåt är något jag inte gör med entusiasm. Långt ifrån. Jag är verkligen usel på att städa, att plocka fram dammsugaren kan i min värld vara en procedur som tar upp till 2-3 veckor och det säger väl lite om mitt städintresse. Det är helt enkelt obefintligt. Jag har ingen som helst aning vilka medel som ska sprutas var och det skulle inte förvåna mig om jag gnuggat toalettstolarna med fönsterputs och skurat golvet med tvål. Men som jag nämnde i det förra inlägget så är åtminstonde tanken som räknas, ibland.

För övrigt var jag på anställningsintervju idag. Jag tror att jag lyckades med konststycket att tala sammanhängande i alla fall, det är något jag inte brukar göra i obehagliga situationer. Jag spelar med höga kort, bluffar och prisar norrland, det verkar uppenbarligen gå hem. Kanske är det en gnutta självsäkerhet och en liten dos vita lögner som behövs? Det blir ju trots allt vad man gör det till.

Med fönstret på glänt en sensommarkväll i augusti ligger vi tillsammans i mörkret och lyssnar på ett smattrande ljud mot fönsterrutan. Tid och rum försvinner, ljudet av det smattrande regnet blandas med våra tunga och avslappnande andetag. Och jag är trygg. Dina armar håller om mig och våra kroppar talar ett språk som bara vi förstår, för det finns ingenting annat som existerar just denna stund.

Och vi dvalar in tillsammans i en värld av drömmar, dina drömmar, mina drömmar, och jag önskar att världen ska sluta snurra, och att tiden ska sluta gå, vi blandar våra drömmar. Men även sensommarkvällar i augusti får sina slut. Natt blir till dag, regnet blir till solsken och världen vaknar till liv. Det är oktober nu, flera år senare, och jag är ensam. Det är alldeles för kallt utomhus och världen står stilla igen. Men var är du? Vad gör du? Hur mår du?

Ibland vore det lättare att glömma än att ta minnen med sig.

Livet är inte alltid en dans på rosor, jag har en 20års-kris som heter duga och studierna är obefintliga. För att vara helt ärlig så har jag inte satt min fot i skolan på snart tre veckor. Om 2½ månad är jag dessutom bostadslös. Livet och alltet är minst sagt en berg-och-dalbana i detta nu, inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt, men inte på ett bra sätt heller, det är liksom ingenting.

Dagarna går, i kön på Netto viskar någon i mitt öra att han är massmördarsur, på spårvagnen börjar en man boxa stenhårt på några remmar som hänger ner från taket ovanför mitt huvud, och jag är livrädd. Jag är rädd hela tiden. För allt. Motorvägar, allt på hjul, tåg som susar förbi, A-lagare, mördarsniglar, gamlingar, fjortisar, bananflugor, tågvärdar, väktare, you name it. Fast mest rädd är jag för livet i sig, att jag kommer att stå där om 50 år och ångra allt jag aldrig gjorde. Detta nu är vårt enda nu.

Vad jag vill ha sagt med detta inlägg vet jag inte, vill bara vädra lite känslor för allmänheten, det är inte så att jag är deprimerad eller less på livet, det handlar snarare om en rädsla att aldrig komma till skott. Vad gör man? HUR gör man?

Shit vilken mardröm jag har haft!! Vaknade flera gånger men varje gång jag somnade kom drömmen tillbaka i ännu värre tappning.

Den handlade om en organisation som kallade sig ISA (av någon anledning?) och de gjorde uppror mot världen och förstörde folks hem och dödade barn och allt som kom i deras väg. Deras entré här i Göteborg var rätt snygg, en stor helikopter stannade ovanför femmanhuset och stora rep släpptes ner, hundratals ninjaklädda människor gled ner från repen och bomber började falla. När de kom hit och skulle förstöra mitt hem gick jag bara ut och satte mig och samtalade med några ISA-medlemmar som satt utanför och väntade på att de övriga skulle demolera min bostad, de ställde konstiga frågor som om jag till exempel brukade klara av att lösa sudoku och stora korsord, de skrattade mig rätt upp i ansiktet när jag berättade att jag var rätt duktig på det.

Upproren fortsatte, det var mörkt utomhus dygnet runt och någon hittade en tillflyktsort på en exotisk ö, jag packade en väska och lyckades snappa upp att ISA-medlemmarna var medvetna om våran flykt, de fanns mitt ibland oss och målet var att utsätta oss för hemska olyckor på ön. So what to do? Jag hängde med till ön och den första att utsättas för en olycka var jag själv, av någon anledning satt jag på en pelare som skulle hissas upp mot en bergsvägg, men jag kilades fast mellan pelaren och bergsväggen och sedan förvandlades pelaren till ett rep så jag föll handlöst ner mot marken. Överlevde fallet men sen vaknade jag nog för sista gången och vägrade att somna om.

Just det, i en del av drömmen ringde min syster till mig och var helt förtvivlad och rädd för att dö, hon ville att jag skulle komma och vara med dem men jag kunde inte, för jag hade en tenta att skriva, inte ens jordens undergång kunde få min tenta ur huvudet.

- Är klockan halv tolv?! Det är ju mörkt utomhus!
- Det är ISA!
Donk, donk, donk, donk.

När det började donka tror jag att någon gick ner för trappen här i huset. Och när vi skulle åka till den exotiska ön var mina största problem hur många handdukar jag skulle packa ner och om det fanns några toaletter där. Jag fick förklarat för mig att det nog räckte med en handduk (men jag packade ändå ner två) och att någon hade gjort provisoriska toaletter genom att gräva stora hål i sanden.

Helt galen dröm, är fortfarande skärrad och rädd för att ISA ska attackera.

Jag lider av en kronisk form av skrivtorka, först skulle jag skriva om döden, sedan om min idol, därefter om hur jag var som fjortonåring och sedan att jag såg en grävling i fredags. Orden vill inte finna sig till rätta så låt mig göra en kort sammanfattning.

Döden är ett jobbigt ämne, något som drabbar oss alla och som sällan för något gott med sig, därför har jag i mitt stilla sinne utvecklat en teori som gör att jag känner mig mer tillfreds med döden, det handlar om parallella världar och att vi aldrig märker när vi själva dör utan bara vandrar vidare till en liknande värld där allt är frid och fröjd som vanligt. Denna teori ska jag utveckla någon vacker dag, så håll utkik!

Min idol heter Andrew och han skriver smarta texter, en rad som fastnat i min hjärna är "You're what happens when two substances collide, and by all accounts you really should have died". Klockrent tycker jag och ger honom fem stjärnor av fem möjliga.

Som fjortonåring var jag ett litet vrak som hängde på lunarstorm och smurfa(?) likt alla andra fjortonåringar, jag förde en dagbok varje kväll där jag utförligt skrev om hur dåligt jag mådde och hur mycket jag älskade en kille som inte älskade mig. Vid ett senare tillfälle brände jag upp alla mina dagböcker, mest för att jag var paranoid och trodde att jag skulle dö och då ville jag inte att någon skulle ha tillgång till mina dagböcker.

Jag såg en grävling i fredags. Jag blev glad tills dess att jag insåg att den var död. Nästa gång jag passerade grävlingen hade någon vänlig själ skyfflat undan den från vägen och kastat den i diket istället. Vila i frid grävlingen.

Kvällens bästa konversation utspelade sig på Hundberget när Sara tittade i en påse:
Sara: ÅHHH Emma! Har du korv med dig?!!
Emma: Näe??
Sara: Men varför har du mjölk då?!