The one where I almost shit my pants
Igår var jag med om en mönsterbrytning utan dess like, jag var fan livrädd. Såg en kvinna bli kallad för en del riktigt hemska saker samt bli hotad till livet av en kille i 20års-åldern. Sedan började han kasta stolar runt omkring sig och jag var stensäker på att han skulle golva henne. Tack och lov stack han efter sitt lilla utbrott men försäkrade henne om att han skulle komma tillbaka senare. Sådant är inte tillåtet i min lilla bubbla och jag hoppas att hon hade mod nog att polisanmäla den jäveln.
I'm the hiphopopotamous my lyrics is bottomless
Det var en helg i bravadernas tecken. Tack och lov för att den är slut. Inte för att jag hade tråkigt en enda sekund, snarare för att det blev så jäkla hårt. Jag har gett mig själv utnämnelsen "Världens sämsta kompis" och tomten lär inte komma med en enda julklapp om han höll ögonen på mig i helgen. Låt oss hoppas att han höll ögonen på någon annan istället. Nästa vecka kommer jag upp till norr igen, ska bli skönt att lämna den här oktober-dvalan och komma till ett riktigt kallt och snöigt norrland. Man får inte direkt någon julkänsla i plusgrader och bland gröna gräsmattor.
ge mig arsenik
Jag och Sandra spred julefrid på Göteborgs gator inatt. Folk var glada och vi missade det sista tåget till Kållered med vilje när vi hjälpte en hunk till sin rätta spårvagn då vi ryckt upp honom sovandes från en bänk. Sedan träffade vi Balle-Jonny. Eller tja.. vi väckte honom också och det visade sig att han blivit rånad på både plånbok och telefon.. Och som de änglar vi är kom vi till hans undsättning och spenderade resterande två timmar på centralen tillsammans. Balle-Jonny blev till och med så glad att han var tvungen att fälla en liten, liten, tår.
Fotoblixtarna smattrade frenetiskt där jag och Sandra poserar med diverse människor, olyckligtvis hade båda ansiktet fullt i ketchup såg vi nu i efterhand, men den bjuder jag på!
Låt säga att vår mentala mognad låg någonstans mellan 12-13 år. Men man måste håller barnet inom sig vid liv tycker vi, och sprida glädje är bland det bästa man kan göra!
Fotoblixtarna smattrade frenetiskt där jag och Sandra poserar med diverse människor, olyckligtvis hade båda ansiktet fullt i ketchup såg vi nu i efterhand, men den bjuder jag på!
Låt säga att vår mentala mognad låg någonstans mellan 12-13 år. Men man måste håller barnet inom sig vid liv tycker vi, och sprida glädje är bland det bästa man kan göra!
Sagan om ett paraply
Att bo i en regnig och snölös kuststad såhär i december är något jag inte är van vid, hemma i norr är det massor med snö och förbannat kallt och här springer jag omkring och snorar i min sommarjacka. Var i alla fall på uppdrag idag, att hitta ett nytt paraply eftersom jag har minne som en guldfisk och har förlagt två stycken inom loppet av en månad. Så jag köttade mig in i julruschen mitt i Nordstan, fick halvt om halvt panik eftersom jag hatar stora folksamlingar, att folk dessutom går sakta alternativt springer rakt in i ryggen på en är ju inte direkt pluspoäng för min torgskräck. Till saken; jag fann ett billigt paraply på Stadium, ett spetsigt dessutom (till min lycka). Detta paraply kan mycket möjligt komma att bli ett mordvapen om jag blir tillräckligt frustrerad så därför ämnar jag inte att handla julklappar i Göteborg, för allas säkerhet. Julefrid gott folk, julefrid!
