den sentimentala sally vädrar känslor
Livet är inte alltid en dans på rosor, jag har en 20års-kris som heter duga och studierna är obefintliga. För att vara helt ärlig så har jag inte satt min fot i skolan på snart tre veckor. Om 2½ månad är jag dessutom bostadslös. Livet och alltet är minst sagt en berg-och-dalbana i detta nu, inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt, men inte på ett bra sätt heller, det är liksom ingenting.
Dagarna går, i kön på Netto viskar någon i mitt öra att han är massmördarsur, på spårvagnen börjar en man boxa stenhårt på några remmar som hänger ner från taket ovanför mitt huvud, och jag är livrädd. Jag är rädd hela tiden. För allt. Motorvägar, allt på hjul, tåg som susar förbi, A-lagare, mördarsniglar, gamlingar, fjortisar, bananflugor, tågvärdar, väktare, you name it. Fast mest rädd är jag för livet i sig, att jag kommer att stå där om 50 år och ångra allt jag aldrig gjorde. Detta nu är vårt enda nu.
Vad jag vill ha sagt med detta inlägg vet jag inte, vill bara vädra lite känslor för allmänheten, det är inte så att jag är deprimerad eller less på livet, det handlar snarare om en rädsla att aldrig komma till skott. Vad gör man? HUR gör man?
Linnea, det dar slapper bara du ger det lite tid. du maste kanske vanja dig vid forandringar eller bara fa smalta allting. Men det lagger sig. Vad tusan, det tog mitt ett ar att komma over mitt uppbryt forra aret, men det gick iaf over.
I believe in you!
