Fyra nyanser av brunt
Jag lider av en kronisk form av skrivtorka, först skulle jag skriva om döden, sedan om min idol, därefter om hur jag var som fjortonåring och sedan att jag såg en grävling i fredags. Orden vill inte finna sig till rätta så låt mig göra en kort sammanfattning.
Döden är ett jobbigt ämne, något som drabbar oss alla och som sällan för något gott med sig, därför har jag i mitt stilla sinne utvecklat en teori som gör att jag känner mig mer tillfreds med döden, det handlar om parallella världar och att vi aldrig märker när vi själva dör utan bara vandrar vidare till en liknande värld där allt är frid och fröjd som vanligt. Denna teori ska jag utveckla någon vacker dag, så håll utkik!
Min idol heter Andrew och han skriver smarta texter, en rad som fastnat i min hjärna är "You're what happens when two substances collide, and by all accounts you really should have died". Klockrent tycker jag och ger honom fem stjärnor av fem möjliga.
Som fjortonåring var jag ett litet vrak som hängde på lunarstorm och smurfa(?) likt alla andra fjortonåringar, jag förde en dagbok varje kväll där jag utförligt skrev om hur dåligt jag mådde och hur mycket jag älskade en kille som inte älskade mig. Vid ett senare tillfälle brände jag upp alla mina dagböcker, mest för att jag var paranoid och trodde att jag skulle dö och då ville jag inte att någon skulle ha tillgång till mina dagböcker.
Jag såg en grävling i fredags. Jag blev glad tills dess att jag insåg att den var död. Nästa gång jag passerade grävlingen hade någon vänlig själ skyfflat undan den från vägen och kastat den i diket istället. Vila i frid grävlingen.
åh du är så kul linnea! ;) haha jag saknar dig!!
jo det kanske stämmer... eller så är man så van med att människor gör bort sig i tv, och att vi hela tiden exponeras för det, och inte längre måste smussla med att vi tycker det är roligt.. förut kändes det som att man nästan satt och skrattade i smyg, det var ingen som pratade om idol som ett roligt program, utan det var ett program där man letade nya stjärnor, det pratades inte så mycket om alla stackarna som man satt hemma och skrattade åt. men nu är idol bara ett program som alla ser för att det är kul. det har blivit ett program med framtvingade roliga kommentarer och skämt. då slutar det vara roligt..
