Egg! Egg! A hardboiled story.

Ge mig organiserade vardagar, tack.

Snart nytt år, nya mål, nya förutsättningar och en flytt som innebär en nystart. Ta mig dit.
Nu.

Jag vill inte ta med mig detta humör och denna känsla till det nya året. Låt mig bli kvitt det.

En våg av panik sköljde över mig igår, tog dock tjuren i hornen och drog iväg på en husfest. Finklädd med slips och allt. Det blev en lyckad kväll, med blåmärken och spyor och klockan fyra stupade jag i säng. Det intressanta var väl dock inte själva kvällen, natten och dess drömmar var bra mycket lustiga.

Drömde att jag aldrig gick hem från krogen, istället kom alla lärare på skolan och var stupfulla, de fixade ihop mig med en kille och jag blev kär direkt, väl påväg hem såg jag en man bli överkörd av en buss och en unge bli klämd mellan en bil och en mur. Tog en buss som skulle ta mig hem, lyckades bråka med busschauffören och plötsligt var vi i öknen, han gav mig ett paket som jag vägrade öppna. Tillslut öppnade han det åt mig och ut vällde massa småkryp som bara förökade sig hela tiden. Sen var jag i min lägenhet som hade förvandlats till ett kollektiv och krypen var överallt och förökade sig i en jäkla fart, en tjej jag ogillar hade sitt rum på toaletten och mitt rum delade jag med någon galen man. Killen som jag förälskat mig i bodde tydligen också där någonstans i röran mer än så hann inte hända i drömmen eftersom jag vaknade upp en aningen skärrad.

Jo, i en "sekvens" promenerade jag ute på gatan i Älvsbyn, klockan var fortfarande fyra och Filip och Fredrik var där för att spela in ett avsnitt av "Ett herrans liv" så jag hängde efter dem tills de körde iväg mig.

Det är kul att skriva ner sina drömmar. Ska nog börja göra det och sammanfatta det till en bok eller nåt vid ett senare tillfälle. För "fantasin" upphör aldrig att förvåna. :)

Sitter i mörkret och lyssnar på Simon and Garfunkel, klockan har passerat ett och jag har en obehaglig känsla av att jag glömt någonting väldigt, väldigt viktigt. Denna känsla har förföljt mig i ett par dagar nu men jag kan inte riktigt ta på vad det är. Och jag har en känsla av att jag inte heller vill veta vad det är.

Jag kräks på människor och är lika omotiverad som alltid. Julen känns inte positiv, och definitivt inte jullovet heller, konstigt nog känns det bara jobbigt att behöva åka "hem". Jag vet inte vad jag vill göra och jag är så trött på att jag aldrig vet någonting. Det har som blivit en vana att inte ta någon ställning, var neutral så går det dig obemärkt förbi. Var neutral, tyck ingenting, vet ingenting, bestäm dig aldrig. Ska det vara så svårt att ändra på sig?

Fan, en gnutta drivkraft bara, det är allt jag begär, och en stor bamsekram full med omtanke. Och en injektion med drivkraft, tack.

Det blev ett bittert inlägg, nu ska jag besöka min andra värld.

Hej gott folk.

Jag har haft praktik och på mitt omdöme stod det att jag var en "socialt begåvad person som snabbt kom in i gruppen". Socialt begåvad är kul, för det är jag verkligen inte. Och mina vänner instämmer. Och min mentor skrattade och höll uppenbarligen med om det också. Ibland gillar jag att bli kallad för saker som jag inte är. Socialt begåvad är ett exempel. Det är en grej jag kommer att leva länge på. En gång på högstadiet blev jag kallad för "jävla veganjävel", jag lever på det fortfarande. Det var fem år sen. Så på mitt CV som ska skrivas inom kort skall jag utnämna mig själv som en "socialt begåvad jävla veganjävel". Jag är ingen vegan heller och har aldrig varit. Men det kanske drar till sig uppmärksamhet.

Natten mot lucia ska vi ha luciavaka i skolan. Det var min idé. Vi ska spela roliga spel och skratta åt dåliga skämt. Det är vi bra på. Och på onsdag ska vi vara trötta och dvala oss igenom luciadagen. Det blir fint. Min klass är bäst.