Egg! Egg! A hardboiled story. -

Onsdagens monolog

Vinden vänder, efter den senaste tidens misslyckanden skulle man nästan kunna tro att jag är kåt på motgångar. Tro mig, så är inte fallet, jag hatar motgångar. Men jag är inte en sådan människa som följer med strömmen, jag går en egen snirklig väg framåt utan mål i sikte. Det kanske är just det som stjälper mig emellanåt, att inte veta vad jag ska göra av mig själv. Samtidigt är motgångar en slags drivkraft, det är inte särkilt tillfredsställande att känna sig kastlös och i botten, men det som inte dödar härdar. Och varför leva efter andra människors förväntningar? Varför vara som alla andra? Det är ju så jävla opersonligt att jag bara vill kräkas. Herregud, vi dör inte av misslyckanden. Varför sitta och trycka på en plats vi ogillar bara för att alla andra gör det? Det är du som räknas i din värld, det är din självkänsla som räknas, din uppgift här i livet är inte leva upp till andra människors förväntningar, din uppgift är att vara den du vill vara och handla därefter. För när du är borta är det ändå ingen jävel som bryr sig om vad du gjorde och inte gjorde.

2008-10-29 @ 13:08:13 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Smurfhits vol 874

När man har sådana lugna dagar som jag hinner man med många djupa funderingar.. Gårdagens och dagens stora mysterium har varit varför i hela fridens namn mina händer varit olikfärgade. Högerhanden har varit hudfärgad och vänsterhanden har intagit en askgrå, nästan blåsvart nyans.

Först tänkte jag att det var svärta från den bok jag plöjt igenom, men vem håller i en bok med yttersidan av vänsterhanden? Sedan började jag googla efter hemska sjukdomar, kallbrand, blodförgiftning osv.. inga symptom stämde och plötsligt slog verkligheten mig med full kraft. JAG HÅLLER PÅ ATT BLI EN SMURF!

Nej, i ärlighetens namn lyckades jag konstatera att det är mina jeans som färgat av sig. Inte för att jag springer omkring med vänsterhanden i jeansen hela dagarna.. Men efter en rejäl handpeeling intog vänsterhanden sin normala färg igen. Slutet gott mina vänner!

2008-10-27 @ 21:12:06 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Nostalgi

Det sägs att det är halloween snart. I år står jag nog över det spektaklet men jag tänkte visa er en bild från förra året. 19 år, försupen på ett tåg någonstans i Sverige, utklädd till tiger.

Tyvärr gott folk så slutar inte historien där. Det blev sådant ramaskri över den fisande tigern på tåget att polis tillkallades. Jag fick följa med till polisstationen där de i sedvanlig ordning tog ett så kallat "mugshot". Jag kom lindrigt undan med en timmes samhällstjänst. Tack det svenska rättssystemet!

2008-10-25 @ 15:50:06 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

there's a lot of things to do before you die

Att få den stora äran och jobba som städerska emellanåt är något jag inte gör med entusiasm. Långt ifrån. Jag är verkligen usel på att städa, att plocka fram dammsugaren kan i min värld vara en procedur som tar upp till 2-3 veckor och det säger väl lite om mitt städintresse. Det är helt enkelt obefintligt. Jag har ingen som helst aning vilka medel som ska sprutas var och det skulle inte förvåna mig om jag gnuggat toalettstolarna med fönsterputs och skurat golvet med tvål. Men som jag nämnde i det förra inlägget så är åtminstonde tanken som räknas, ibland.

För övrigt var jag på anställningsintervju idag. Jag tror att jag lyckades med konststycket att tala sammanhängande i alla fall, det är något jag inte brukar göra i obehagliga situationer. Jag spelar med höga kort, bluffar och prisar norrland, det verkar uppenbarligen gå hem. Kanske är det en gnutta självsäkerhet och en liten dos vita lögner som behövs? Det blir ju trots allt vad man gör det till.

2008-10-24 @ 01:00:27 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Glöd!

Mitt sinnestillstånd är rent ut sagt kaotiskt. Ena stunden vill jag skrika tills luften tar slut och andra stunden hoppar jag runt på små rosa fluffiga moln. Jag känner mig kluven, nästintill schizofren. Kanske är det såhär man ska känna sig när åldern börjar ta ut sin rätt. Vid 20 års ålder ska du agera vuxen, du ska sköta dina räkningar på egen hand, ha en fast inkomst, bespisningen och toalettbehoven är inte att förglömma heller, och även om jag bara har mig själv att ta hand om känns det som att mitt ego gör allt för att jävlas. Vi kommer inte överens så bra helt enkelt. Tack och lov är jag rumsren och kan torka mig själv i röven.

För en stund sedan ville jag skrika, kanske var det tanken på att jag skrek som fick mig på bättre humör, eller så var det kanske att jag vann över mitt ego och lyckades kasta iväg hela fyra(!) stycken arbetsansökningar. Förvisso var standarden på både mitt personliga brev och CV lågt under vad som klassas som godkänt, men det är tanken som räknas. Det är alltid tanken som räknas, glöm aldrig det.

2008-10-21 @ 22:03:20 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Ett oskrivet blad

Med fönstret på glänt en sensommarkväll i augusti ligger vi tillsammans i mörkret och lyssnar på ett smattrande ljud mot fönsterrutan. Tid och rum försvinner, ljudet av det smattrande regnet blandas med våra tunga och avslappnande andetag. Och jag är trygg. Dina armar håller om mig och våra kroppar talar ett språk som bara vi förstår, för det finns ingenting annat som existerar just denna stund.

Och vi dvalar in tillsammans i en värld av drömmar, dina drömmar, mina drömmar, och jag önskar att världen ska sluta snurra, och att tiden ska sluta gå, vi blandar våra drömmar. Men även sensommarkvällar i augusti får sina slut. Natt blir till dag, regnet blir till solsken och världen vaknar till liv. Det är oktober nu, flera år senare, och jag är ensam. Det är alldeles för kallt utomhus och världen står stilla igen. Men var är du? Vad gör du? Hur mår du?

Ibland vore det lättare att glömma än att ta minnen med sig.

2008-10-19 @ 20:11:38 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Once could tell and help me clear out some things

Jag är på ständig jakt efter någonting. Detta någonting går inte att finna och jag vet inte heller vad detta någonting är för något. Varför är vi på jakt efter något hela tiden? Vad gör oss hela? Vad är det som får oss att känna oss tillfreds med livet och alltet? Jag vill känna mig tillfreds, slippa denna jakt, denna flykt, det gör mig fullkomligt galen. Kalla mig cynisk om ni vill, för det är nog det enda ord som kan beskriva mig numera. Känner sig människor tillfreds med sin tillvaro eller lär vi oss bara att acceptera livet som det är?

Såg en alldeles fantastisk film nyss, den gjorde mig både glad och ledsen på en och samma gång. Once är titeln på filmen och jag rekomenderar den starkt.

2008-10-18 @ 19:46:04 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

den sentimentala sally vädrar känslor

Livet är inte alltid en dans på rosor, jag har en 20års-kris som heter duga och studierna är obefintliga. För att vara helt ärlig så har jag inte satt min fot i skolan på snart tre veckor. Om 2½ månad är jag dessutom bostadslös. Livet och alltet är minst sagt en berg-och-dalbana i detta nu, inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt, men inte på ett bra sätt heller, det är liksom ingenting.

Dagarna går, i kön på Netto viskar någon i mitt öra att han är massmördarsur, på spårvagnen börjar en man boxa stenhårt på några remmar som hänger ner från taket ovanför mitt huvud, och jag är livrädd. Jag är rädd hela tiden. För allt. Motorvägar, allt på hjul, tåg som susar förbi, A-lagare, mördarsniglar, gamlingar, fjortisar, bananflugor, tågvärdar, väktare, you name it. Fast mest rädd är jag för livet i sig, att jag kommer att stå där om 50 år och ångra allt jag aldrig gjorde. Detta nu är vårt enda nu.

Vad jag vill ha sagt med detta inlägg vet jag inte, vill bara vädra lite känslor för allmänheten, det är inte så att jag är deprimerad eller less på livet, det handlar snarare om en rädsla att aldrig komma till skott. Vad gör man? HUR gör man?

2008-10-07 @ 20:34:16 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()