en vårpromenad
Solen kikar fram och jag är just hemkommen från en långpromenad. Har vandrat längs mina barndomsgator och låtit gamla minnen krypa fram, det är konstigt hur mycket som har förändrats trots att det egentligen inte förändrats ett dugg, vissa hus är andra färger, skogen har vuxit tätare och alla barnen som lekte som galningar ute på gatorna har lämnat sina trygga bon. De enorma pulkbackarna är bara små kullar, de jättelika rutschkanorna är skrattretande små och groddiket är bara en liten pöl. Tiden spurtar iväg trots att det mesta känns som igår, men vi blir äldre och minnen bleknar.
Stundvis känns det tungt att veta att den bästa tiden redan har varit, tiden då man var ovetande om livets alla orättvisor och måsten, men samtidigt är det en fas vi alla går igenom, det gäller att inte släppa taget om allt det fina vi minns, det gäller att inte glömma.
